Sakta har den känslan börjat att in finna sig, varje gång jag åker för att titta på när mitt lag ska lira innebandy match, gråter min själ. Känslan av att vara där men ändå inte, att inte kunna bidra med något förutom en vass tunga. Jag vill ju se våra matcher men ändå inte, för varje gång jag är där slocknar en liten låga inom mig.
När jag sen inser att hela sommaren kommer att vara förstörd genom att jag med största sannolikhet inte kommer att kunna lira nån boll heller känns det som att det lilla hopp man bär på slocknar också. Nu låter det kanske som att man skulle vara döende, men att inte kunna utöva det som man älskar är som att dö lite. Det är kanske inte alltid själva utövandet, men känslan att vara med i ett lag och den gemenskap som vi har i våra lag som består av alla mina bästa vänner som jag skulle göra allt för finns inte i många lag.
Det ända som är positivt med den skada som jag ådragit mig är att jag får tillbringa en himla massa tid med tjejen som jag älskar. Hon som får mig glad varje dag, hon som får mina trista dagar att gå så sjukt mycket fortare. Hon som får mig att le´varje gång jag ser henne, hennes röst och hennes sätt. Hade jag inte haft henne så vet jag faan inte om jag inte supit konstant i min ensamhet här hemma, vilket inte längre känns som mitt hem utan en främmande plats. För mitt hem är där hon är, kanske tidigt att säga så men vet att hon känner likadant. Enda jag vet är att jag kommer tillbringa många jular ihop med denna tjej för hon är en del av min familj nu och kommer att vara det en jävla massa år till.
En låt som Evve inte gillar, men texten är ändå sann och DET VET DU = )
http://www.youtube.com/watch?v=oNsQewlFtEs
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar