Ibland är det tur att ha lite otur...

Ska inte bara klaga på att jag har ont och inte kan göra något, för jag har mycket som jag är tacksam för att jag fått uppleva tack vare skadan. Hade jag inte skadat mig hade jag aldrig kunnat träffa min tjej så mycket och så snabbt insett hur mycket jag älskar henne och hennes dotter Enya. För man har ju faktiskt gått och blivit plastfassa på köpet, inte alltid världens lättaste för man vet inte hur man ska förhålla sig alltid.

För man kommer ju och inkräktar på någon annans revir, det är lite som att vara med i bonde söker fru där 10 killar eller tjejer slås om en och samma person där alla tävlar om huvudpersonens uppmärksamhet. Bara det att nu är det en liten gullig tjej på 1 och ett halvt år, jag tar gärna ett steg tillbaka för att Enya ska förstå att jag inte är där för att stjäla hennes mamma. Bara en liten bit av bådas hjärta, för vårat förhållande skulle aldrig funka om jag inte blev accepterad av Enya.

Som tur är har jag blivit accepterad, varje gång jag hör henne ropa "FIVI, FIVI" slår mitt hjärta ett par extra slag. Man blir liksom varm i hela kroppen, att få ett barnkärlek är något underbart som man ska vara varsam om. Att få vara delaktig i hennes uppväxt är en stor ära och ett stort ansvar som jag är villig att ta för att jag är så otroligt kär i hennes mamma.

Det är dock inte alltid så lätt att vara ensam med det lilla kvicksilvret när man går på kryckor, i onsdags var nämligen Evelina tvungen att åka in till arbetsförmedlingen så jag vart till frågad om jag kunde vara lite barnvakt åt Enya mellan 8-12. Självklart sa man ju då, även ja till att skutta till öppnaföskolan med Enya för att se på teater.

Efter lite frukost och blöjbyten och en snygg outfitt vald av mig, begav vi oss de 250 meterna som är till öppnaförskolan. Det gick sakta men säkert som tur var för man är ju inte så snabb på Krycksen, men Enya kolla fåglar eller "Pipi" titta "FIVI,FIVI". Hon tyckte la att jag var lite sölig, för hon sprang för att få trycka på knapparna till dörrarna.

Eftersom att det var teater denna dag så var det inte 15 föräldrar där som skulle kolla teater utan kanske 40 st, jag som redan var varm innan fick snart inse hur det känns att sitta i en finskbastu. Som tur e gillar Enya spisen och där inne finns stolar så jag slängde mig in mota bort ett par 3 åringar och krävde att få lägga fossingen på en av deras stolar. Som tur var hade jag Enya med mig som gick och mota bort dem med så att jag fick en stol.

Efter lite lek så var det teaterdags Enya var inte så intresserad utan mera av alla bäbisar och alla ammande mammor som slängde ut tuttarna lite överallt, som att de skulle vara som några jävla haklappar. Jag som finner det lite generade kolla stingt på den rätt så underliga teatern som innehöll mycket plaskande med vatten. Inte det bästa när jag insett att jag var sjukt pissnödig och satt blockad av 30 hormonsfulla mossor med tuttarna i vädret. Så det fick bli att knipa, höll mig nätt och jämnt.

Efter blev det en hemfärd som skulle tagit 5 min en 30 mins promenad för Enya skulle kolla allt och hon har sin mors envishet med. Är väl det man älskar med barn, att de kan finna roliga och intressanta saker i allting och deras fantasin vet ännu inga gränser.

Vill bara tacka Evelina som låter mig få vara en del av deras liv, förstår att det inte alltid är så lätt att släppa in någon så nära när man är ensamstående mamma i veckorna. Tack för att du gav mig chansen att bli en del av eran familj, för den kommer jag aldrig att släppa nu.

Enya och "FIVI"

Skiiit ner er HEJ!!

Inte riktigt vad jag räknat med.....

Ett jävla tjat om hälsenan jag vet, men va faaan måste få skriva av mig lite tycker jag att jag e värd. Var och bytte gips i tisdags, äntligen skulle jag få slippa det sjukt trånga och tunga och för att inte tala om det jävligt svettiga gipset jag hade. När jag fått mitt gips på akuten sa de till mig att jag skulle kräva ett plastgips när jag skulle gipsa om mig. Så när jag var där i tisdags så krävde jag det och fick ett härligt julrött ett.

Det var lätt och inte lika otympligt som det gamla var då var jag också gipsad i spetsfot som det så vackert heter, ballerina fot skulle jag kalla det. Prova att ha foten så ett tag, sätt dig och skit och se hur jävla kul det är när du inte kan ha foten i backen. Man såg la ut som pissande hunden som man alltid gjorde på fotbollträningen fast sittande. Glad att slippa den skiten allafall, nu får jag i allafall ha två fötter i backen på holken alltid nått.

Kolla så nöjd jag är...

Dock fick jag det dystra beskedet att jag kommer att vara sjukskriven ett bra tag till, efter att jag tar bort gipset i jan så är det 3-4 månaders rahab som gäller innan jag får börja att arbeta.

Jag kan ärligt säga att jag inte trodde att det skulle vara så farligt som det var, ok kanske gipsad 1-2 månader sen lite rehab och jobb efter 3 mån sammanlagt. Nu är det snarare 6 månader allt som allt det skrämmer mig lite eller ganska mycket. Blir lite deprimerad till och från vilket min tjej säkert märkt. När man är van att hjälpa andra och kunna göra som man vill, till att bli ett handi som ibland behöver hjälp med att få på sig strumpan är inte vad jag vill. Att inte kunna göra sånt som man älskar är en plåga som kommer gnaga inom mig ett bra tag, och känslan av att inte våga ta i för rädslan av att hälsenan ska gå av igen kommer kanske aldrig ge med sig men jag hoppas att jag en dag kommer våga att köra på som vanligt.

Får tacka min Darling som står ut med mig hela dagarna fattar inte hur du orkar, Puss älskar dig

Skiiit ner er HEJ!!

Ensam kvar vid busshållsplatsen när bussen slutat gå....

Sakta har den känslan börjat att in finna sig, varje gång jag åker för att titta på när mitt lag ska lira innebandy match, gråter min själ. Känslan av att vara där men ändå inte, att inte kunna bidra med något förutom en vass tunga. Jag vill ju se våra matcher men ändå inte, för varje gång jag är där slocknar en liten låga inom mig.

När jag sen inser att hela sommaren kommer att vara förstörd genom att jag med största sannolikhet inte kommer att kunna lira nån boll heller känns det som att det lilla hopp man bär på slocknar också. Nu låter det kanske som att man skulle vara döende, men att inte kunna utöva det som man älskar är som att dö lite. Det är kanske inte alltid själva utövandet, men känslan att vara med i ett lag och den gemenskap som vi har i våra lag som består av alla mina bästa vänner som jag skulle göra allt för finns inte i många lag.

Det ända som är positivt med den skada som jag ådragit mig är att jag får tillbringa en himla massa tid med tjejen som jag älskar. Hon som får mig glad varje dag, hon som får mina trista dagar att gå så sjukt mycket fortare. Hon som får mig att le´varje gång jag ser henne, hennes röst och hennes sätt. Hade jag inte haft henne så vet jag faan inte om jag inte supit konstant i min ensamhet här hemma, vilket inte längre känns som mitt hem utan en främmande plats. För mitt hem är där hon är, kanske tidigt att säga så men vet att hon känner likadant. Enda jag vet är att jag kommer tillbringa många jular ihop med denna tjej för hon är en del av min familj nu och kommer att vara det en jävla massa år till.

En låt som Evve inte gillar, men texten är ändå sann och DET VET DU = )

http://www.youtube.com/watch?v=oNsQewlFtEs